Intervju januari 2019 Håkan Engborg

 

– Du verkar ha rötter i både den svenska proggen från 70-talet (Hoola Bandoola etc.), och även Prog-rocken från 70-talet (King Crimson etc.), är du ett lika stort fan av båda stilarna?

Nej, jag var aldrig ett musikaliskt fan av den svenska proggrörelsen på 70-talet däremot var jag mer sympatisk till deras politiska ståndpunkter även om de gick på tok för långt ibland. Man hörde historier om att de inför Folkfesten i Malmö argumenterade för att det inte fick förekomma förstärkare, eller annan utrustning, tillverkade i USA. Vid denna tid var jag helt inne på det vi idag kallar “Progrock”, företrädesvis band från England så som YES, Genesis, King Crimson, Gentle Giant och ELP. Man skall komma ihåg att låtarna jag gjorde då hade engelska texter, jag började inte skriva svenska texter förrän i början av 80-talet. Gruppen jag spelade med på 70-talet hette PRESS. Vi gjorde att album, producerat av Dan Tillberg, som inte kom ut då men nu finns på Spotify. https://spoti.fi/2rhIjjw

– Jag hör både Wilmer X, Nationalteatern, Gyllene Tider, Hoola Bandoola, Kjell Höglund. Vilka är dina svenska förebilder?

Ingen av de du nämner var jag intresserad av. Har aldrig ägt en platta med någon av dem utom en singel, köpt på rea, med Gyllene Tider (Flickorna på TV2).
En liten rolig detalj är att jag mixade ljudet på Wilmer X första konsert 1978, då de hette Wilmer Pitt. En svensk platta jag verkligen gillar nu är Pughish med Pugh Rogefeldt.

- Din CD-trilogy One More Time For The World, One More Time For The World Some More and The Return Of The Son Of One More Time For The World – skulle man kunna säga att det är en bra representation av det som inspirerar dig, musikalsikt?

Ja, det skulle man kunna säga.

– En tydlig referens och inspirationsskälla är ju Frank Zappa. Vad är det hos Zappa som talar till dig mest?

Vet inte exakt, men han hade ju ett högst personligt sätt att komponera, dessutom var jag då när jag upptäckte honom väldigt intresserad av långa gitarrsolo. Min första skiva med FZ var “Chunga’s Revenge”, den låg på den svenska topplistan som redovisades varje vecka i radioprogrammet Kvällstoppen. Jag har tänkt lite på den tiden och FZ var då bara en av alla dessa artister och band som kom fram i början av 70-talet. Jag hade t.ex. en period då jag gillade Chicago, de betydde oerhört mycket för mig, inte minst eftersom deras första LP var första gången jag hörde musik i stereo. De flesta av banden jag gillade på 70-talet slutade, bytte stil eller tog en paus, men FZ bara fortsatte att göra plattor i en rasande fart.

– Hur kom du på att göra en cover på Zappas Penis dimensions på Tra-la-la Larsson? Hade du varit ett Zappa-fan länge innan det?


I princip sedan 70-talet. Jag fick idén till att göra några översättningar av hans låtar och tänkte börja med att söka tillstånd till just den låten för att översättningen är melodiskt exakt och så tänkte jag att han kanske skulle uppskatta att jag vänt texten så att den sjungs ur ett kvinnligt perspektiv. Jag hade ingen aning om han överhuvudtaget skulle tillåta några översättningar av sina låtar men tänkte att om jag får “nej” på denna så är det inte lönt att försöka med någon annan heller. Versionen av “Penisens Storlek” som finns på min och Mats Öbergs utgivning, “Från A till Ö”, är mycket bättre än originalversionen. https://spoti.fi/2AMM98x

– En annan kompositör och gitarrist som dyker upp i din produktion är Robert Fripp, bl.a. gitarrist i King Crimson. Hur han påverkat ditt skapande?

Oh ja! Jag skulle säga att han är en av de gitarrister jag inspirerats mest av tillsammans med Steve Howe och Frank Zappa. Den förste gitarristen jag verkligen lyssnade på var Terry Kath i Chicago, speciellt hans långa solon på deras “Live at Carnegie Hall”.

– Mats/Morgan har du spelat en del med, vad betyder de för dig?

Jo, jag har haft nöjet att kunna ha med båda på en del av mina inspelningar. Mats och mitt gemensamma album är en höjdpunkt för mig, också vår inspelning av “Amnerika” med Napoleon Murphy Brock. https://spoti.fi/2Qbx2Af

– Hur startade ert samarbete?


Jag var på Franks konsert på Hovet 1988 då de fick komma upp och spela med honom. Jag kommer ihåg att jag ringde Morgan något år senare för att höra om han visste hur jag skulle gå till väga för att få tillstånd till översättningen av “Penis Dimension”. Sedan tror jag att den första inspelningen jag gjorde med dem var när de hade en studio på Hagagatan (?), där vi spelade in Morgans trummor på min version av “Red” och låten “Black and Blue” där både Morgan och Mats medverkar.

– Underfundiga texter och titlar med många referenser, du verkar läsa mycket. Har du någon favoritförfattare?

Haha! Tyvärr helt fel. Jag läser överhuvudtaget ingen skönlitteratur, uteslutande böcker om musik eller konst. Jag gillar konstnärerna Marcel Duchamp och Carl Fredrik Reuterswärd, dessutom har jag gjort en låt tillsammans med Lars Vilks, “Nimis Himlafärd”. https://spoti.fi/2DWtf2q

– Marcel Duchamp, John Cage, Zappa - alla konstnärer som arbetade utanför ramarna, både bokstavligen och bildligt. Känner du ett släktskap med dem, utöver att du låtit dig inspireras och tolkat dem?

Det skulle vara extremt förmätet att ens tänka på att jämföra sig med dem, skulle aldrig falla mig in, så “släktskap” är kanske att ta i. Jag kan dock villigt erkänna att jag inspirerats av dem. I Sverige skulle jag framhålla Carl Fredrik Reuterswärd och Dan Wolgers som inspirationskällor.

– Du är väldigt produktiv med tanke på att du har ett heltidsjobb? Hur ser en dag ut för Hans A?

Jag jobbar heltid som musiklärare och den fritid jag har ägnas i stort sett uteslutande åt musiken.

– Du gick på Musikkonservatoriet i Köpenhamn 1975-77. Var det just musiklärare du såg som karriär framför dig då? Blev det som du hade tänkt dig?

Jag har aldrig haft någon direkt plan mer än att jag ville hålla på med musik. Åren i Köpenhamn lärde mig att jag förmodligen inte skulle bli en klassisk gitarrist, inte någon solist i alla fall. Det krävdes i princip fullständig fokusering på den klassiska repertoaren och jag ville inte ge upp rockmusiken och musicerandet i ett band.

– Du har en ganska blandad repertoar: allt från Zappa till singer-songs, experimentellt till lättsmält, vilken publik ser du framför dig, framförallt i huvudet men också från scenen?

Jag tror det lättaste sättet att beskriva min musik är att säga att det är rockmusik i en extremt vid bemärkelse. Det betyder att i princip vilken musikstil, eller genre, som helst kan dyka upp. Den eventuella publik jag ser framför mig är väl personer som har samma musiksmak jag själv. Jag har tagit ett uttryck från Carl Fredrik Reuterswärds bok, “Stil är bedrägeri”, som förklaring till det jag gör. Ett annat sätt att säga det är det Zappa-klingande “Vad som helst, när som helst, hur som helst, utan någon som helst orsak mer än att jag gillar det”.

– På plattan A Pirate in Ambient Waters från 2008 stegar du ganska långt från din etablerade stil, hur kom den plattan till?

Det är en samling instrumentala låtar. Jag gör instrumental musik litet då och då och vid den tidpunkten hade jag tillräckligt många låtar för att göra ett album. Jag jobbar lite till och från med en ny instrumental skiva som förhoppningsvis kommer ut 2019.

– Berätta om The Vegetarians, hur blev gruppen till?

The Vegetarians är mitt internationella projekt där jag jobbar med diverse, mestadels amerikanska, sångare. Oftast är det jag som gör musik och respektive sångare gör texterna. Sångarna spelar oftast in sången i deras egen studios och skickar mig wav-filer som jag sedan mixar ihop med min musik. Det började med John Marshall Gibbs senare med Marc Mollan och nu senast med John Tabacco. På den senaste produktionen är det en engelsman, Ashley Scrace, som skrivit de flesta texterna. https://spoti.fi/2rj43f1

– The Vegetarians spelade även på Zappanale, hur var mottagandet?


Det var väl ok. Till Zappanale 2011 satte jag ihop ett band med föresatsen att spela en kombination av originallåtar varvat med mer udda låtar ur Franks repertoar. Jag har för mig att Marc snackade med Ike Willis efteråt som sa att han gillade vårt framförande.

– The Vegetarians, har mer av rak rock, en men homogen musikstil än din solokarriär. Hur skulle du själv beskriva er musik?

Ja, det är rätt. Alternativ Rock, AOR eller Classic Rock kanske...

– Har du några förebilder i den genren, eller är det dina medmusiker som inspirerat dig, och bandet?

Inte direkt, men jag gillar Todd Rundgren, dessutom naturligtvis Beatles, Rolling Stones (allt mellan “Beggar’s Banquet” och “Exile on Main St.”), The Who etc. Av nyare artister blir det mest enstaka låtar jag gillar. Om vi pratar om rockmusik så var höjdpunkten för mig i princip mellan 1965-1980, därefter började det gå utför. Av någorlunda nyare låtar gillar jag exempelvis “The Only Exception” (Paramore), “Royals” (Lorde), “Grounds For Divorce” (Elbow) och “Chasing Cars” (Snow Patrol).

– Senaste skivan är ganska existentiell, känner du att du spelar i andra halvlek av livet?

Absolut! Jag är helt införstådd med att jag befinner mig “på dödens planhalva”, men har egentligen inga problem med det. https://spoti.fi/2AZYFSz

– Hur ser framtiden ut för dig musikaliskt?

The Vegetarians har precis släppt en singel, “One of a kind” där John Eje Thelin (Eje Thelins son) har skrivit musiken och jag texten. den sjungs faktiskt av en svensk sångare, Johan Pihleke. https://spoti.fi/2zJvmUj

Min nästa utgivning i eget namn blir en samlingsskiva. Ett antal låtar från min produktion under ett gemensamt tema. Jag jobbar också så smått med en ny instrumental produktion och har gjort en cover på “Flickan i Havanna” som skall mixas inom några veckor.
Jag skulle hemskt gärna vilja spela mer live. Jag, och två av musikerna som var med i PRESS, Sven Bornemark & Stefan Rubenson, har gjort några gig under namnet BRA, Bornemark-Rubenson-Annellsson och vi har en pågående “World Tour of Malmö”. Giget på Folk & Rock i maj spelade vi in och ambitionen är att ge ut ett livealbum.

– Ja, du och Sven Bornemark har ju en lång historia med varandra, och läser man på lite blir man nyfiken; först på varför det dröjde över 20 år efter inspelningen av PRESS platta Release att den släpptes, och sen varför ni bytte namn fyra gånger under lika många år.

Orsaken till att “Release” inte gavs ut då 1978 var att bolaget Plattlangarna, som distribuerade Dan Tillbergs skivbolag Bellatrix, vägrade att distribuera musik som sjöngs på engelska! Samtidigt som vi i PRESS spelade i vår platta gjorde gruppen Atlas sin skiva “Blå Vardag”, den fick distribution eftersom den var instrumental. Dan gav också ut gruppen Mixed Media och det gick bra för de sjöng på skånska. Att vi bytte namn hade mer att göra med medlemsbyten och att vi ville byta namn, först till Mobile, när vi skulle till London för att spela på Marquee i London i oktober 1979, det fanns nämligen ett annat band där med samma namn. Lite senare bytte vi namn till Savoy, som bestod av mig, Sven och Dan Bornemark, i samband med att vi gjorde en singel, “(Jag vill inte ha nån) Musik i min radio” för EMI.

 

Välkommen till
Annellssongs
Hans Annellssons hemsida

 

Sidan uppdaterad 2019-03-19
© Hans Annellsson 1998-2019
Web-design: Sven Bornemark