I den nya tiden är envar sin egen popsmed. När den nya tekniken gör det möjligt för folk att skapa musik hemma i stugorna, med hög ljudkvalitet, kommer vi att översköljas med egensinnig och personlig musik i ordens rätta bemärkelse. Det behöver nu inte innebära att den musiken är bra.
   Knappast ens Mozart hade spottat ur sig mästerverk på löpande band om han bara fått den tekniska möjligheten. Med detta vill jag inte ha sagt att den malmöitiske hemmakompositören Hans Annéllssons musik är värdelös. Den har bara rätt lite av det där som gör att den känns riktigt angelägen för någon annan än Hans Annéllsson själv.
   Första halvan av plattan är ett slags möte mellan Torsson och en leksaksversion av Kraftwerk. Vissa låtar blir nästan symfoniska i sitt anslag, och lustiga titlar som "Too Loose For Lautrec" och "Art Dekis" ger Annéllsson status av hemma-Zappa extraordiniaire. Att blanda in gäster som gitarristen Eddie Nyström och munspelaren Stellan Larsson är dock en god idé. Vi behöver alla fler huvuden.