|
|
||
|
Hans Annéllsson gör allting själv, vilket
är ambitiöst och lovvärt. Här bjuds en klaviatur-bemängd
ballad som säkert fungerar bra att vagga barnen till sömns med.
Annars är det för vekt och känns lite halvfärdigt -
en producent utifrån kunde kanske hjälpa till framöver?
Baksidan är en standardblues som är lite hafsig i basspelet, och texten påstår, kort sammanfattat, att kvinnor är som hus - en undervåning, en övervåning och på vinden finns bara skräp. |
|
| Av Lennart Nygren | ||
